Älskade Grekland!

Älskade Grekland!

Jag satte på min låtlista med mantrasånger. Aad Guray Nameh fyller hela min själ! Den versionen med Deva Premal & Miten som vi lyssnade på uppe i oraklens mystiska grotta i Delfi. Alla känslor kom över mig, en gång till.

Jag är så oändligt tacksam för den månad jag tillbringade i Grekland i september. Det var så mycket jag fick uppleva och jag integrerades väldigt mycket med mitt grekiska liv. Min fina vän Sofia och alla mina andra fina vänner där nere. Vi hade dessutom två olika kurser under tiden och jag är så oändligt tacksam för de underbara människor som jag fick möjlighet att tillbringa mina dagar med. Under de fyra veckorna var jag i Aten en del, på hotellet där jag alltid bor hos Steve på hotell Parthenis, i mitt rum. Det hotellrum som jag tillbringat otaliga veckor i de senaste åren. När personalen blir som ens vänner och vi följs åt år efter år. Första dagen är alltid den mest speciella. När jag och Sofia möts och sitter i många timmar på stranden och sen på strandrestaurangen, långt efter att solen gått ner bakom bergen.

Jag var ute på vackra ön Agistri i två perioder. Tidigt på morgonen tassade jag upp och gick ut för att fota soluppgången över Aegina. En annan av mina vänner, Annki, var också där. Vi solade tillsammans på dagarna och levde ett stillsamt liv på de vackra stränderna.

När första gruppen av underbara kvinnor kom ner och vi fick lära känna varandra under intensiva dagar. När vi åkte till Akro-Korinth och letade efter Aphrodites Tempel och vi gick uppför bergen i flipflop och över 30 graders värme. Hur fnittriga vi ändå alla blev sen när vi förstod att det fanns inget tempel kvar. När vi satt under träden och tog en läsk nedanför berget och bara var en stund. Fnittriga, fria och lyckliga. När vi mediterade i fullmånen och känslorna av gemenskap var så starka så ingen ville bryta upp. Solen gick ner och mörkret la sig men vi satt alla kvar tillsammans i sanden. Den kvällen kommer jag aldrig att glömma.

Min älskade dotter Jessica kom och hälsade på ute på ön. Vi hade det så mysigt. Alexandra är den äldre damen på Hotell Alexandra och Sia är hennes dotter. Vi har bott hos dom ett flertal gånger. Jag tänker mycket på dom nu och undrar hur dom ska klara ytterligare en ekonomisk kris i Grekland. Min dotter och jag hade några dagar på stranden. Bara tillsammans, sen blev det storm och vi åkte båt över ett stormigt Aegean Sea tillbaks till Aten. Så fint minne vi fick dela. Min dotter arbetar på Stena Line så hon var cool i blåsten. När vi kom tillbaks till hotellet så undrade dom hur vi lyckats ta oss tillbaks till fastlandet då färjorna var inställda! Så tacksam att vi hittade en Flying Dolphin.

Även i Delfi var vi flera gånger, jag och Sofia med våra grupper. Delfi denna magiska plats på jorden! Som jag älskar att vara där. Det var där vi träffade Kostas för några år sedan och sen dess har vi ett fint samarbete. Kostas är spirituell mystiker och i hans souvenirbutik möter vi alltid så spännande människor; astrologer, mystiker, healers och andra härliga vänner har vi mött där uppe. I september var vi för första gången uppe i den mystiska grottan där oraklen i Delfi satt och förutspådde framtiden i 1200 år!! Så häftigt. De flyttade lite senare från grottan ner till tempelplatsen i Delfi, till Apollons tempel. Den gången vi var i grottan så övernattade vi uppe i Delfi och wow, vilka energier vi fick uppleva! Det var i grottan som vi lyssnade på Deva Premal & Miten Aad Guray Nameh (den låt som jag sen spelade in en cover på tillsammans med Songs of Eden.

När vi lämnade Delfi den gången så kände jag så stort vemod, jag var tyst hela vägen upp till Meteora. En bilfärd på några timmar. Det var som att en del av mig för alltid stannade i Delfi. Ni vet en sån där känsla att när man har kommit till en plats i livet så förändras man för all framtid. Så var det, en del av mig stannade liksom kvar i Delfi, för alltid…

Något hände i djupet av min själ i Delfi och när vi kom till Meteora så blev jag sjuk och fick feber och fick stanna i sängen en dag. Sofia, som alltid är en pärla ordande Ipren och gav sig upp med vår härliga grupp i bergen i Meteora. Jag låg under lakanet och var som bortkopplad hela dagen.

Dagen efter var det bättre. Vi reste då tillbaks till lilla ön Agistri för ännu fler soluppgångar, i flipflop nere i hamnen, med kaffekoppen på elskåpet, i tystnaden. För ännu fler meditationskvällar på stränderna på kvällarna. Tuppen som gal frenetiskt bakom hotellet och mopederna som åkte till och från färjan till Aegina och Aten. En liten stund i livet, en liten bit av Grekland. Så fina vänskapsband som knyts med de underbara deltagare som kommer ner. När vi alla sjunker ner på stranden i Voula till den första meditationen. När vi alla samlas för välkomstmiddag på Hotel Emantina i Glyfada och ser fram emot en hel vecka tillsammans. När vi har suttit i kvällningen och mediterat när solen har gått ner och fullmånen gått upp, tillsammans på en strand vid Medelhavet. Den känslan är helt obeskrivlig. Helt magisk och så ödmjukt små vi är under stjärnorna. Tillsammans!

Jag hade en känsla av att det inte skulle bli Grekland 2020. Vi pratade om det jag och Sofia, men vi kom fram till att det är 5-års jubileum så vi bestämde att ett år till. Men nu har vi faktiskt inte en aning om det blir så, för 2020 är året då allt ställs in. Kommer vi ens ha möjlighet att komma till Aten i sommar. Jag tänker på det att det var så otroligt tufft för mig att lämna Grekland i september, mitt grekiska liv. Det var verkligen som att en del av mig blev kvar. Kanske hade jag en känsla av att det skulle bli förändringar? Jag vet inte. När jag kom hem var det två låtar som för alltid etsat sig fast i mina öron, som en del av Grekland, som en del av Delfi, som en del av mystiken, som en del av alla tempel och stränder. Aad Guray Namah och I AM. Det kändes så viktigt för mig att ägna mig åt mantrasånger för att bevara de känslor jag upplevde i Grekland. Så jag spelade in två låtar; Aad Guray Nameh tillsammans med Songs of Eden och I AM tillsammans med Steve Erikssom. Nu är jag så oerhört tacksam för dessa låtar. De får symbolisera mitt grekiska liv, september 2019 för all framtid. Steve har gjort en musikvideo till I AM och den får vara mitt Grekland så länge. Just nu längtar jag så oerhört mycket, för nu brukar jag göra första resan av tre till Aten. Just denna tid brukar jag och Sofia ha en hel vecka tillsammans och resa bland nya tempel och planera för våra kurser. Men denna våren är en väldigt annorlunda vår för oss alla. 2020 är året som allt ställdes in. Den dagen jag åter landar hos min älskade vän Sofia i Aten så kommer jag gråta av djup glädje. Den dagen jag springer upp från Thalassea Beach för att möta deltagare som kommer från flygplatsen för att vara med på kurs, den dagen lever jag för. Om det blir i juli eller september eller 2021 det vet vi inget om. Men som jag längtar…

Här kan du titta på vår musikvideo till I AM:

Ljus och kärlek,

Helena-Magdalena

www.helena-magdalena.se